Jag tror fortfarande på den gamla idén: En finlandssvensk dokusåpa om livet på en redaktion.  Pulsen, hetsen, scoopen, alla adrenalinstinna överväganden vi gör varje dag. Grälen på morgonmötena, intrigerna i korridorerna, skratten, gråten, jargongen. Glädjen när vi gör nåt bra, raseriet när nåt går åt pipan.

Rederiet. Redaktionen. Same, same, but different.

Nu är det ändå inte det manuset jag ska skriva här. Nej. Men grundtanken finns kvar: att ge en inblick i hur vi jobbar och varför vi gör som vi gör. Har ni frågor får ni gärna ställa dem. Jag svarar knappast på allt, men vi vill  gärna höra hur ni tänker.

För det är rysligt spännande tider vi lever i. Den stridbare publicisten Arne Ruth, en gång kulturchef på Expressen och chefredaktör för Dagens Nyheter, har formulerat det rätt bra:

Den samhällsförändring som pågår nu är så stor att vi alla är villrådiga om vad som väntar. Då behövs det en mer tolkande och undersökande journalistik som ger oss alternativa bilder, och framför allt behövs det journalister som avstår från att jaga nyheter i flock.