En dataålderns Röda nejlikan har han kallats, Julian Assange. En skugga som gäckar i cyberrymden, en provokatör utan adress IRL. Att följa med vad som händer kring Wikileaks och dess grundare – eller chefredaktör som han  kallar sig – är som att titta på en thriller, med den skillnaden att den utspelar sig i realtid och ingen känner till slutet.

Vi journalister har all anledning att fundera både en och två gånger på det som utspelar sig. Sveriges television visade häromkvällen dokumentären ”Wikileaks – med läckan som vapen” där budskapet om Wikileaks genomslagskraft gick som en röd tråd: Wikileaks har under sin korta existens haft mer scoop än Washington Post under de senaste 30 åren.

Vad säger det om vårt sätt att jaga nyheter? Många har tolkat det som en dödsdom för  det gamla sättet att göra journalistik (vad det nu är). Men är det så? Har det inte alltid funnits läckor?

Fundera ett slag på det här: I hur stor utsträckning bygger våra nyheter på läckor och hur mycket på självständigt grävarbete? Valfinansieringshärvan, till exempel. Hur mycket är läckor, vilka är läckorna, och hur hanterar vi dem?

Och ännu intressantare: Vad är syftet när nån läcker? Spelar det nån roll för det journalistiska oberoendet om nyheterna serveras eller om man själv gräver fram dem? Och ännu ett tankespår: finns det gränser för öppenheten i ett samhälle?

Veckans stora grafikjobb på Hbl handlar om Wikileaks. Vår grafiker Mikael Bobacka har läst på, tagit fram fakta och sammanställt nyckelelement i Wikileaksvärlden. Han har visualiserat, med hjäp av en Harvardforskare och Google Earth, hur Wikileaks innehåll dyker upp överallt i världen.

–  Spammas en sajt, dyker det bara upp en ny nån annanstans i stället. Wikileaks ploppar upp som svampar ur jorden, säger Bobacka.