Just nu pågår en debatt på Facebook om nivån på Hbl:s journalistik. Det är självaste SFP-ledaren Stefan Wallin som initierat debatten bland sina 1027 vänner genom att ifrågasätta trovärdigheten på våra källor och kompetensen hos journalisterna. Wallin ”vet” att våra källor är noll och intet värda eftersom han själv talat med ”SDP-ledningen”. Det är en märklig, för att inte säga naiv, motivering till att svartmåla Hbl.

En som hakar på ”FB-drevet” är tidigare SFP-ordföranden Jan-Erik Enestam som skriver att Hbl ”aldrig missar en chans att racka ner på finlandssvenska institutioner”. Man undrar ju då hur han ser på sin egen kritik av Hbl.

Som redaktionschef med ansvar för det journalistiska innehållet känner jag mig tvingad att reagera. Men inte på Facebook, trots att jag hör till Wallins 1027 vänner, utan öppet, för det är viktigt att alla som är intresserade får  veta hur vi tänker och jobbar.

Vi anklagas alltså av SFP-ledningen för att citera anonyma källor – precis som om det vore första gången i världshistorien. Ledsen, men det är ett vanligt grepp  när man granskar beslutsfattarna i ett land.

Och samtidigt: Vi är medvetna om att anonyma källor kan vara problematiska. Just därför är vårt sätt att jobba noga övervägt mot bakgrund av att det just nu pågår en sällan skådad kamp om den politiska makten i Finland.

I det läget är det vår skyldighet att inte nöja oss med nonsens-kommentarer av politiker. Till sådana räknar jag de intetsägande uttalanden som  regeringssonderaren Katainen strödde omkring sig under förhandlingarna i Ständerhuset. Det är också att nedvärdera journalister att kalla till presskonferens varje dag för att meddela att man inget har att meddela. Inte heller Stefan Wallin har varit påfallande talträngd de senaste veckorna.

Vår uppgift som journalister är att försöka berätta vad som pågår på riktigt. Naturligtvis kommer vi inte åt hela bilden. Naturligtvis inser vi att läckor är läckor och att de politiker som väljer att uttala sig anonymt sällan gör det av pur kärlek till mänskligheten. De har ofta en avsikt i det rävspel som pågår.

Det är där vår yrkeskompetens och etik kommer in i bilden. Vår förmåga att sålla, inte svälja. Vi lägger örat mot marken och lyssnar. Vi talar med många, inte bara en källa – från olika falanger i ett och samma parti, från olika partier. Efter det lägger vi ett pussel av de bitar vi får. Ibland saknas avgörande bitar,  men är bitarna tillräckligt många kan vi skönja en bild som vi förmedlar.

Att SFP-ledningen nu reagerar så skarpt på våra artiklar kan  bero på att vi gjort ett oberoende och journalistiskt bra jobb.

Det är en gammal, beprövad teknik att skifta fokus när man inte vill tala om en sak. Politikerna är mästare på det. Spelar ingen roll vad man frågar, svaret har de ändå klart för sig. Att det inte har något med själva frågan att göra struntar de i.  De utkämpar en kamp med journalisten om herraväldet över  dagordningen.

Nu verkar Svenska kulturfonden och några till ägna sig åt samma sak efter vår artikel om skolan i söndags.

I stället för att debattera vad det kan bero på, och vad man kan göra åt att elever i svenska skolor uppvisar sämre resultat  än sina finska kamrater på en rad områden,  ägnar man sig på insändarspalt och i andra medier åt att ifrågasätta och misstänkliggöra Hbl:s journalistiska kunnande. I potten ligger vår trovärdighet.

Därför måste jag som redaktionschef reagera. Vi tål kritik, och många gånger är vi förtjänta av den, men  just i det här specifika fallet slår det fel: Den aktuella artikeln är synnerligen väl genomarbetad, av ett helt team och under en hel vecka, och därtill har de intervjuade – de som nu dementerar –  fått läsa texten i förväg, för att vi uttryckligen ska undvika missförstånd eller göra oss skyldiga till felcitat.

Det har vi mejlväxling på.

Så jag säger: Kära läsare, gå inte på försöket att skifta fokus.

För skolans skull.

En som inte gått på det är  Vbl:s ledarskribent Kenneth Myntti . Han skriver så här i dag: ”Parterna verkar vara överens om att det är lärarna som granskas, inte boet där de formas. Men för oss utomstående förblir gränsdragningen mellan den finlandssvenska lärarutbildningen och de finlandssvenska lärarnas kompetens faktiskt något diffus.”

Och så slår han huvudet på spiken:

”Att tidningsuppgifter varvas med dementier är i de flesta fall en indikator på att ett ämne är känsligt och att varje aktör vill väga orden på guldvåg för att inte trampa den andre på tårna. Men varför vara ömfotad i ett sammanhang som detta?”

Och fortsätter:

”I dagens värld går det inte att försvara en högskoleutbildning med good enough-tänkande och regionpolitiska argument. Legitimiteten ska sökas via toppresultat i olika kvalitetsmätningar och i en lärarkår som är motiverad för sin uppgift. Pedagogiska fakulteten i Vasa vilar tryggt den dag den med välvilliga fonders bistånd kan uppvisa goda resultat.”

Lördageftermiddag och vi lägger sista handen vid Söndagens tidning. Det är veckans viktigaste blad, och vi bemödar oss alldeles extra om de läsupplevelser vi paketerar. Stommen i tidningen har planerats långt på förhand, och reportrarna har fått tid på sig att göra ett gediget jobb. Det är en stark tidning som är i pipelinen nu.

Men ingen dagstidning utan nyheter. Kvällsreportern Sonja hann knappt på jobb förrän hon fick rycka ut till det brinnande k-märkta huset i Nordsjö. Fotografen Danne hann inte ens på jobb, han ringdes in och plockade upp Sonja i flygande fläng.

Väl tillbaka pumpar adrenalinet genom deras kroppar: – En människa dog, vi såg hur båren bars ut.

Allt detta medan landets högsta fortsätter sina förhandlingar i Ständerhuset  kring den nya regeringen. Jyrki Katainen håller i sedvanlig ordning  pressträff  prick klockan fem. Säger han något annat i dag än att allt går planenligt?

Och vad säger det i sin tur om öppenheten och insynen i det som är våra gemensamma angelägenheter? Läs chefredaktör Hannu Olkinuora reflektion i morgonens Hbl – det och mycket mer!

April 2024. Då går papperstidningen i graven. Åtminstone hävdar den norska medieprofessorn Erc Wilberg ofta det och visar en dyster prognoskurva som räknats ut  utifrån branschens siffror de senaste åren. I det läget är det inte svårt att känna strypsnaran skava mot halsen.

Men så fortsätter han: Detta alltså om  branschen inte gör något. Det har varit Wilbergs – och många andras – hälsning till mediehusen i flera år nu. Och en del mediehus har lystrat och hoppat på förändringståget, andra har nyss löst ut biljett medan en del fortfarande  inte nått fram till perrongen.

Vi på Hbl hör till dem som hoppat på tåget och redan nått viktiga anhalter. Jag tänker till exempel på läsplattan som testats på Åland. Före sommaren slår ut i full blom gör vi ännu en viktig nylansering.

Häng  med oss på den spännande resan!

Vad är det för ett Finland vi vaknat upp till denna vårdag? När jag traskade till redaktionen i morse, längs vårdammiga gator  efter bara några timmars sömn, såg allt ut precis som vanligt.

Och ändå är det inte samma land. Situationen är helt ny, kompassnålen snurrar runt, runt, och ingen vet ännu riktigt vartåt den pekar när den väl stannar.

Oberoende av vad man tycker om valutgången är upplägget mycket spännande för oss journalister. Det här är inget status quo-läge (trots att Timo Soinis favoritband lär vara Status Quo) utan en situation där ingen kan förutspå dramaturgin. Visst, gissningar har vi – vi fördelade till och med lekfullt ministerportföljer  i natt efter att sista upplagan gått i tryck – men på riktigt vet ingen vad som väntar. Men det är vår sak att bevaka det, och helst också vara först med att berätta om kohandeln som garanterat pågår i politikens mitt redan nu.

Kalasläge, alltså.

Och mitt i allt, medan vi med pannorna i djupa veck funderar på politikens innehåll, går plötsligt larmet: En av Bubis ungar har trillat ur boet!

Hjälp! Utryckning!

Vårt team, Sofia och Benjamin, var snabbt på plats. Läs deras historia på www.hbl.fi.

Det är nåt alldeles speciellt med valkvällar. Kandidater och valarbetare må bita på naglarna,  men det har vi journalister sällan tid med. Just nu, när jag skriver detta, har våra reportrar och fotografer spritt sig över stan, till valvakorna. Kontakt har etablerats med hemmaredaktionen: testing, testing. Ja, det fungerar.

Peter och Torre som ska iväg till Musikhuset där partiledarna samlas senare ikväll är ännu kvar här. När de väl är på plats har de ett av kvällens mest krävande uppdrag: Leverera text och bild på ungefär nolltid.

Vi som är kvar på redaktionen är också taggade till tusen. Webbgänget håller i gång men i övrigt råder koncentrerat lugn. Ännu. Folk slänger skämt, tidningens första upplaga som ska iväg till Österbotten och Åland är till stora delar klar förutom valsidorna i nyhetsstarten.

Men snart brakar det loss. Då händer allt på en gång. Och då gäller det att ramarna ligger fast och alla vet vad de ska göra. För vi talar i vissa situationer om minuter, till och med sekunder ibland.

Adrenalin. Koncentration. Glädjen i att ge järnet.

Det piper till i nyhetsfeeden: Soinis gäng är tvåa i valracet, enligt en färsk gallup hos kollegan Helsingin Sanomat. En  timme senare piper det  till igen: Det är han inte alls, Soini är ”bara” fyra, hävdar Yle och redovisar sin enkät.

Vem som är närmare sanningen får vi veta den 17 april.  I väntan på valdagen kan vi roa oss med att kolla hur väl våra åsikter matchar den egna favoritkandidaten i Hbl:s kandidattest (nej, det heter inte valmaskin på god svenska). Från och med i dag hittar du det på hbl.fi.

Vårt test bygger på 35 frågor  till alla 922 kandidater i fyra valkretsar: Nyland, Helsingfors, Egentliga Finland och Vasa. Knappt 60 procent har svarat. Vi påstår inte alls att vårt kandidattest är vetenskapligt tillförlitligt men en liten fingervisning kan det ändå ge.

Eller huvudbry, som i mitt fall.