En kvart, sen stänger vallokalerna. Då förvandlas lugnet som just nu råder på redaktionen till febril aktivitet. Fokus. Alla har sina givna roller, alla har blivit tilldelade uppgifter enligt ett körschema som kan läsas i minuter. Vi är ett team som måste samspela för att allt ska klaffa. Spännande, adrenalinspäckat – fast en och annan svordom kanske haglar över  M18 innan midnatt.

Tio minuter kvar. Nu är vi några som bara väntar, medan andra finslipar. Alla bitar som kan förhandsplaneras är på plats, vi har gått igenom plan B, och många sidor är redan ute i tryckeriet, de som inte handlar om valet.

Klockan fem hade vi genomgång vid Stora mötesbordet. Alla på plats, spänd förväntan. Det har bullats upp med sallader, ost, kakor och frukt. Avslutningsord till gänget som stack ut på stan, till valvakor och Musikhuset: ”Let´s be careful out there!”

Fem minuter kvar. Dags att återgå till valet.

Nu kör vi!

Vi har en princip här på Hbl. Att alla julklappar som sänds till oss, främst cheferna, läggs i en gemensam julklappssäck och lottas ut bland alla. I dag var det dags för Fru Fortuna, eller snarare Herr Fortune, att ropa upp namnen på de lyckliga vinnarna. Halv fyra ringde chefredaktören i klockan och föreställningen kunde börja.

Vår chefredaktör är en fyndig man, och med administrativa redaktionschefen som assistent, kunde det inte bli annat än en kavalkad av skrattsalvor. Någon fick kombinationen pralinask och disktrasa, en annan bindor och skurborste, en tredje strumpor och blåvita ljus.

I år har vi också infört en ny tradition. Vi har en äkta julgran på redaktionen. Den har skänkts oss av en god kollega, Landsbygdens folk.

Prytt den har vi gjort själva, med egenhändigt gjorda hälsningar inför nästa år. I bästa Strömsöstil. I toppen tronar en ståtlig stjärna med Amos Andersons bild i mitten. Läser man önskningarna inför 2012 varierar de från ”Fred i Mellanöstern” till ”Fler kaffepauser med icke-sönderstressade kollegor”.

Vann tävlingen om bästa pynt gjorde för övrigt ett dopat pepparkakshjärta i filt och korstygn med budskapet: ”Fler homodansare på slottet”.

Med det önskar vi er alla En God jul!

När jag jobbade som Hbl:s korrespondent i Sverige för ett antal år sedan var Niklas Ekdahl en av landets skarpaste ledarskribenter (på Dagens Nyheter). Sen hoppade han av för att skriva en deckare. Men nu skapar han rubriker igen – med en bok som hävdar att journalistiken håller på att sälja sin själ till pr-byråerna.

Så här skriver Medievärlden om fenomenet: ”Under en period när etablerade massmedier har kämpat med lönsamhetsproblem, nedskärningar och sviktande självförtroende har heltäckningsmattorna hos pr-byråerna i Stockholms city blivit tjockare för varje år. I denna bransch var finanskrisen inte ens en krusning på ytan; tvärtom letade man med ljus och lykta efter nya pr-konsulter även 2008–2009.”

Och de som söker sig till pr-världen är enligt Ekdahl begåvade åttiotalister:  ”Mycket av det informationsförädlande och meningsskapande arbete som förr gjordes på redaktioner görs nu i pr-branschen, ofta av samma personer som förut.”

Jag vet inte hur  intensiv motsvarande språngmarsch är i Finland men mönstret är absolut detsamma. Pr-tänket vinner insteg. Och det gäller inte bara i journalistiken utan också (sedan länge) i politiken.

Och det, mina vänner, är oroande på alla sätt och vis. Bilden i spegeln har en otäck krackelering.

Ännu har den inte nått ner till redaktionens korridorer, doften av jul i Sjunde våningen. Men där pågår i skrivande stund julstök för fullt.

Det är förresten inte vem som helst som iklätt sig förkläde utan självaste t f kulturchefen, Pia Ingström. Som assistent har hon tjänstlediga kulturchefen Philip Teir. I det här huset hugger vi i där det behövs.

Om ett par timmar väntas inbjudna gäster anlända till traditionell julglögg. Det är främst medarbetare på våra avdelningar Kulturen, Dagboken och Fokus som kommer att få smaka på kulturchefernas bullar.

Fast själva uttrycker de det lite annorlunda: En finfin chans att summera året som gått och träffa kolleger och frilansare.

I dag fick vi ett besked som känns energigivande mitt i alla tråkiga sparplaner: Hbl får flera fina branschpris, så kallade European Newspaper Awards, av den europeiska branschorganisationen för tidningsdesign.  Över 200 tidningar från 27 länder deltog i tävlingen.

Årets bästa tidningar kom i år från Tyskland och Schweiz, men Hbl får fina priser för ett par  första sidor, ett fotoreportage och en informativ grafik under 2010.

Exempel: Den första augusti i år, en  måndag när hettan dallrade över stan, frågade visuella chefen Marita Granroth hur i hela friden vi ska bildsätta Jens Finnäs text om skuldkrisen i USA. Hon tog flera hjärnor till hjälp och tillsammans med Björn Heselius, Linda Storgård, Julius Uusikylä och Lotta Holm kom de fram till att det  fiffigaste sättet att åskådliggöra det komplexa skeendet i amerikansk ekonomi var på enklaste möjliga vis: Som en tugga av en donits.

Det enkla är oftast det mest geniala.

Priserna är en fin bekräftelse på en riktning vi tror på. Ibland möts vi Hbl:are nämligen av ironiskt höjda ögonbryn när vi basunerar ut att vi vill vara en kvalitetstidning som varje dag är relevant för er läsare. Pretentiöst? Nej, svarar vi bestämt, trots att vi vet att vi inte alltid lyckas. Målet är ändå orubbligt och varje dag ny: Vi vill ge er berättelser med djup, och vi vill ge er insikter ni inte hade innan ni läste vår tidning.

Och ibland lyckas vi  alltså med besked.

Söndagen den 12 juni var en annan sådan dag. Då publicerade vi ett stort uppslaget Söndagsreportage om flyktingssituationen i Grekland, inkörsporten till Europa för många flyende människor. Vi ville visa verkligheten bakom statistiken och skickade iväg ett team till Patra bestående av reportern Jeanette Björkqvist och fotografen Karl Vilhjálmsson. Att påstå att allt kring den resan gick som på räls vore att ljuga men problemen bleknar när jobbet nu tilldelas ett Award of Excellence i kategorin fotoreportage. Layouten gjorde visuella chefen Björn Heselius.

– Det var många kreativa människor som tyckte till om hur vi skulle presentera  det råmaterial som Nette och Kalli levererade. Ibland blir soppan faktiskt bättre av många kockar, kommenterar Heselius idag.

Mer om det, och de andra utmärkelserna, kan du läsa i Hbl i morgon.

I dagar har de suttit barrikerade i ett av våra rum med glasväggar. Vi som går förbi ser röda kinder, viftande armar, händer som klipper i papper, flimrande ljus från datorer. I något skede började det dyka upp långa sjok av papper på  glasburens väggar. Som en modern form av tapet. Ibland har främmande människor skymtat därinne. Aha, en förståsigpåare utifrån. Nån annan dag har det varit  tomt, tyst och nersläckt i rummet. Då vet man: Spionresa till någon annan redaktion i något annat (grann)land.

Something`s cooking.

Ikväll kommer en läsarpanel att få veta vad. Det skymmer ute nu och kvällsskiftet har startat.

Vad det handlar om?

Vår framtid. Det pågår ett intensivt utvecklingsarbete inom vår koncern KSF och gänget i glasburen är en projektgrupp som under ledning av Johanna Törn-Mangs, chef för digitala medier, jobbar på vårt nästa projekt för pekdatorer, ett projekt vi kallar ”Hbl+”.

Exakt vad det innebär är  för tidigt att säga eftersom vi helt enkelt inte vet exakt. Det är där läsarpanelen kommer in. Men så mycket kan vi avslöja att det ska bli en produkt som vi hoppas kunna locka nya läsare med. I branschen talas det om domedagsstämning, om hur sena i starten mediehusen är vad gäller resurser och satsningar på innovation och framåtblickande. Som ni vet har vi  också sparkrav hängande över oss.

Just därför är det jobb som pågår i vår glasbur – Akvariet på femte våningen – så oerhört viktigt.

Ordet vemodigt har använts mer än vanligt i redaktionens korridorer den här veckan. I dag är sista dagen som Hannu Olkinuora kan titulera sig chefredaktör för Hbl, och det innebär på samma gång ett avslut och en nystart för oss alla.

I går på eftermiddagen samlades vi i ”Lusthuset” med kaffe, tårta och avskedsord. Administrativa redaktionschefen Patricia Winckelmann-Zilliacus beskrev hur Hannu dök upp på Hbl hösten 2008 med en trendig rikssvensk vokabulär: ”Vi måste förändra vårt tänk, vi måste skapa fallhöjd, vi måste hållas på banan”.

Biträdande chefredaktör Marit af Björkesten menade att Hannu bara delvis har rätt i beskrivningen att han utsatt oss för rysk simskola:

– Du har hela tiden stått på bryggan och till och med hoppat i med kläderna på när det varit nödvändigt.

Fackets ordförande Katarina Koivisto konstaterade att diskussionens vågor många gånger gått höga:

– Vi har inte alltid hållit med dig, men det vi alla kan vara ense om är att Hbl har gått framåt under dina år.

En märkbart rörd chefredaktör sade själv att han, när han kom för tre år sedan, hoppades att Hbl skulle bli hans yrkeslivs efterrätt. Det har det på många sätt också blivit, fortsatte han – men några tuggor har haft en besk bismak och inte varit lätta att svälja.

Vare det hur som helst med det, för egen del kan jag bara konstatera att det varit en ynnest att få jobba med ett av Finlands mesta medieproffs.