Nu vet vi:  Hbl:s Journalistpris 2010 går till Christoffer ”Toffe” Herberts.

Han får priset för sina ”flyhänta texter på hög nationell nivå”, texter som både ”återger händelser och förmedlar känslor”. Han har skapat sig en egen profil som är en väsentlig del av Hbl, sade Chefredaktören och nämnde särskilt Toffes insats under OS i Vancouver:

– Ensam producerade han kvalitetsmässigt stenhårda texter och slog många konkurrenters hela lag med 10–0.

Dessutom rör sig den gode Toffe  fördomsfritt och smidigt mellan papperstidningen och digitala medier  och är därmed en viktig inspiratör för oss andra.

Jättefint, alltså. Men det höll på att gå riktigt galet.

Läget var under kontroll ännu vid eftermiddagsmötet vid Stora mötesbordet på Centralredaktionen. Toffe var där, som jour på Sporten.

Lugna puckar, tänkte vi och drog oss ner till glöggen i Lusthuset för att fira Hbl:s 146 år med inbjudna gäster i form av våra veteranjournalister.

Chefredaktören tog till orda och vår inbjudna festtalare Asko Sarkola talade om berättelsens betydelse för oss och våra känslor.

Plötsligt var Toffe försvunnen.

Var är han? Cirklade runt, ringde upprepade gånger på hans telefon. Inget svar.

Hjälp! Utbytte menande blickar med Chefredaktören som inte såg glad ut. Det var  min uppgift var att lotsa ner prisföremålet och jag hade misslyckats.

Priset delades ut.

Sen dök Toffe upp.

Så vi delade ut det en gång till.

Nästa år struntar vi i överraskningseffekten och skvallrar för pristagaren på förhand.

Om några timmar avslöjar Chefredaktören det.

Vem som får vårt eget Journalistpris 2010.

Juryn har kommit med sitt utslag, motiveringen är skriven, nu återstår bara en halv arbetsdag. Med glöggmuggar i hand ska vi som slut på dagsskiftet kora vinnaren.

Utan att ta död på spänningen kan vi avslöja så mycket att själva idén med priset är att uppmuntra initiativ och insatser som höjer Hbl:s journalistiska profil. Ifjol delades priset  ut för första gången och gick då till lokalreportern Marcus Lillkvist.

En dataålderns Röda nejlikan har han kallats, Julian Assange. En skugga som gäckar i cyberrymden, en provokatör utan adress IRL. Att följa med vad som händer kring Wikileaks och dess grundare – eller chefredaktör som han  kallar sig – är som att titta på en thriller, med den skillnaden att den utspelar sig i realtid och ingen känner till slutet.

Vi journalister har all anledning att fundera både en och två gånger på det som utspelar sig. Sveriges television visade häromkvällen dokumentären ”Wikileaks – med läckan som vapen” där budskapet om Wikileaks genomslagskraft gick som en röd tråd: Wikileaks har under sin korta existens haft mer scoop än Washington Post under de senaste 30 åren.

Vad säger det om vårt sätt att jaga nyheter? Många har tolkat det som en dödsdom för  det gamla sättet att göra journalistik (vad det nu är). Men är det så? Har det inte alltid funnits läckor?

Fundera ett slag på det här: I hur stor utsträckning bygger våra nyheter på läckor och hur mycket på självständigt grävarbete? Valfinansieringshärvan, till exempel. Hur mycket är läckor, vilka är läckorna, och hur hanterar vi dem?

Och ännu intressantare: Vad är syftet när nån läcker? Spelar det nån roll för det journalistiska oberoendet om nyheterna serveras eller om man själv gräver fram dem? Och ännu ett tankespår: finns det gränser för öppenheten i ett samhälle?

Veckans stora grafikjobb på Hbl handlar om Wikileaks. Vår grafiker Mikael Bobacka har läst på, tagit fram fakta och sammanställt nyckelelement i Wikileaksvärlden. Han har visualiserat, med hjäp av en Harvardforskare och Google Earth, hur Wikileaks innehåll dyker upp överallt i världen.

–  Spammas en sajt, dyker det bara upp en ny nån annanstans i stället. Wikileaks ploppar upp som svampar ur jorden, säger Bobacka.

Jag tror fortfarande på den gamla idén: En finlandssvensk dokusåpa om livet på en redaktion.  Pulsen, hetsen, scoopen, alla adrenalinstinna överväganden vi gör varje dag. Grälen på morgonmötena, intrigerna i korridorerna, skratten, gråten, jargongen. Glädjen när vi gör nåt bra, raseriet när nåt går åt pipan.

Rederiet. Redaktionen. Same, same, but different.

Nu är det ändå inte det manuset jag ska skriva här. Nej. Men grundtanken finns kvar: att ge en inblick i hur vi jobbar och varför vi gör som vi gör. Har ni frågor får ni gärna ställa dem. Jag svarar knappast på allt, men vi vill  gärna höra hur ni tänker.

För det är rysligt spännande tider vi lever i. Den stridbare publicisten Arne Ruth, en gång kulturchef på Expressen och chefredaktör för Dagens Nyheter, har formulerat det rätt bra:

Den samhällsförändring som pågår nu är så stor att vi alla är villrådiga om vad som väntar. Då behövs det en mer tolkande och undersökande journalistik som ger oss alternativa bilder, och framför allt behövs det journalister som avstår från att jaga nyheter i flock.